Livet - en översikt
Livet är konstigt nu. Jag har varit sjuk nonstop i fyra månader, med en redig lunginflammation efter månad tre. Sänkan är bra nu så jag är väl frisk, men alla symtomen är kvar. Svårt att andas, slemhosta, rethosta, värk och influensakänsla i kroppen, halsont och huvudvärk. Med mera. S t ä n d i g t.
Att inte ha kunnat öva sång på fyra månader tär på mig, nu när jag äntligen verkade ha kommit över en tröskel och började bli mer inspirerad än ångestfylld av tanken på sång och musik. Jag vill verkligen så mycket, och börjar inse min egen potential nu - men det känns nästan som att jag "kastar bort" den då min kraft går åt till att läka ihop min kropp istället för att förverkliga mina drömmar.
Dessutom vill jag träna. Shit, vad jag vill träna. Till en viss del för att jag faktiskt längtar lite efter att arbeta med kroppen, men en av de två största anledningarna är att jag vill träna så att jag kan utvecklas i min sång; få kontakt med min kropp som är mitt instrument och för att få bättre kondition så jag kan springa på scen och sjunga, även om det kanske känns långt bort just nu. Den andra stora anledningen är för att jag vet att det skulle vara bra för mig, och mitt immunförsvar - så jag inte blir sjuk lika ofta. Fast jag får ju inte träna för att jag är sjuk jämt.
Och jag är arg. Som vanligt är jag nog mer arg än vad jag lyckas kommunicera. Och jag vågar inte riktigt släppa fram ilskan då jag inte vet hur den skulle visa sig eller om jag skulle kunna hantera den. Så jag tvingar fram likgiltighet. Och jag stänger in mig i en fin comfort zone och stannar där.
Att spendera semestern mestadels hos min pojkvän har varit bra för mig - en plats full av bekräftelser och distraktioner. Vi har spelat spel (han tv-spel och jag The Sims på datorn) och vi har sett en massa tvserier, och han gör mig allt annat än arg på min livssituation. Han gör mig så glad att jag glömmer den för en stund.
Och socialt? I de flesta situationer känner jag inte igen mig själv. Eller snarare - jag känner mycket väl igen den här sidan av mig, och jag tycker inte om den. Jag är så trött att jag blir tyst och isolerad. Och då jag är en social människa behöver jag interaktioner. Men. Jag. Är. Så. Trött. S t ä n d i g t.
Det bästa med livet är ju dock att jag är superkär i världens bästa kille, och han är superkär i mig. Och att jag får vara med honom, att han älskar mig även när jag är dyngtrött eller har svinont, det väger upp för allt det dåliga.