sjukt personligt

jag känner ingenting sånt där längre
spelar, känner ingenting
sjunger, känner ingenting
skriver, känner ingenting
spelar tillsammans med andra, känner ingenting
får komplimanger, känner ingenting (är egentligen oerhört tacksam dock)
lyssnar, känner i enstaka fall någonting i magen (Tack Gud)
det kom en våg när det blev tal om provrep, men jag är inte alls taggad nu. känner ingenting.
 
idag spelade en tjej för oss, sjukt casually, för att det fanns ett piano framme. hon var fantastiskt duktig på att sjunga, och tragglade självsäkert på med spontana och oinövade ackord från hennes iphone. det blev fel ibland, men då sa hon "oj, haha" och fortsatte. bjöd på det hon kunde och kunde hon inte mer sjöng hon samma vers 7 gånger, och endast det, ingen refräng eller mellanspel. de flesta där har hört mig sjunga så de hejjade upp mig på scenen för att joina. jag tog självsäkert gitarren och hakade på, sådär sjukt casually och spontant. jag dog typ inombords. jag ville ha kul. jag ville njuta, och jag visste, lite sådär arrogant, att om jag tog plats kunde jag waila loss på de låtarna vi halft spelade. jag visste att jag egentligen hade rejält med krut, men ut kom knappt en ton. de ville att jag skulle spela någon låt jag skrivit själv och jajemen, jag dog typ inombords. fumlade bort mig i ett virrvarr av "nej, men jag kan inte, inte vet jag.." och min hjärna letade febrilt efter varenda möjliga utväg ur denna hemska sits jag hamnat i. hade kunnat spela en av mina egna och så hade det varit klart. insisterade istället att vi skulle spela något tillsammans så jag kunde gömma mig bakom hennes sång och spel. gav något skevt och påtvingat leende för att.. ja, för att. när vi var klara hängde jag snappt upp gitarren, tackade för samspelet och slank iväg till disken för att komma undan och när jag kom dit och insåg att det var folk där som i sin tur gav mig komplimanger för sången och spelet tackade jag så mycket och rymde snabbt vidare. någonstans där jag kunde andas.
 
hur kan det vara så enkelt för vissa? hur gör dom när dom bara "spontant spelar lite" utan brist på självförtroende? och är skitnöjda även om de spelar fel eller bara spelar en vers? don't get me wrong, jag klandrar ingen som fungerar så - tvärtom är jag riktigt avis. att stå på scen rör mig inte ryggen, det är hur lätt som helst. men sätt ett instrument i händerna och en mikrofon framför munnen och jag vill grina. musiken, varför ska du vara så svår att hantera? och varför gör du mig så längtansfull och så fruktansvärt olycklig på samma gång? och hur kommer det sig att jag på samma gång känner mig så himla tom? bajs.