Bokskrivartankar
In times like these I really wish he was here. He, who knows me better than most people because he's already in my brain and knows how it works. Maybe he can even teach Me how it works. He, who has been by my side ever since I was about 14 years old. Too bad he's just a character in a book I'm writing.
Många gånger har jag hört författare berätta om hur de skapar en karaktär och hur lång och föränderlig den processen kan vara. De författare jag pratat med om detta har beskrivit hur deras karaktärer långtsamt, ibland under flera år innan de får sin plats i boken, har vuxit fram och hur författaren har vuxit tillsammans med karaktären i fråga. Att författaren under denna process kanske inte så mycket hittar på karaktären som lär känna karaktären.
När jag var 14 år och skrev som mest berättelser och skapade som flest karaktärer förstod jag inte riktigt det perspektivet. Jag forstod inte det de beskrev som att "lära känna" någon man själv hittat på. Man känner de ju redan, just för att man själv hittat på dem. Duh.
Genom dessa 11 år, genom idétorka och floder av inspiration, så har en av mina karaktärer alltid funnits nära till hands. Han har inte riktigt passat i de berättelser jag skrivit, så han har fått ett eget litet hörn i min skrivverkstad. Och just därför har jag nog kunnat ge denna karaktär tid och utrymme att växa till sig. Och än idag utvecklas han regelbundet. Är jag osäker på något i mitt eget liv frågar jag mig själv ibland vad han skulle ha gjort. Vad han skulle ha sagt. Vad han skulle ha känt. Och ju längre tiden har gått har jag ju insett att det verkligen känts precis så som författarna beskrivit. Jag hittar inte på honom. Jag lär känna honom.
Och jag längtar tills fler kan få möjligheten att lära känna honom.