I fear the fear itself
Varje gång det kommer något nytt känns det som att jag kröjmar, överdriver. Min hjärna säger "Inte nu igen, Sara. Skärp dig." medan mina vänner ber mig att sluta bita ihop. Och jag försöker febrilt övertala sköterskan från 1177 i telefonluren att jag ju känner mig bättre nu och nog inte alls behöver ringa 112, fastän hon bestämt insisterar att jag ska det. Och även inne på akuten har jag en "det är nog ingen fara"-attityd. Och i vardagen presenterar jag klackspark efter klackspark och skämtar bort det mesta. Humorn sägs ju vara en pålitlig försvarsmekanism.
För jag orkar bara inte med fler saker.
Och sekunden som jag själv börjar tro att det är något allvarligt så blottas rädslan jag ständigt har, men ständigt maskerar.
Jag är rädd. Fortfarande rädd. Alltid rädd.
Varför i hela friden känns det så hemskt att råka visa att man är rädd?