saramariasamuelsson

Idag har jag påbörjat nästa kapitel i Operation Återhämtning! Boendestöd.

 

 

I vanlig ordning förminskar jag mina egna behov och intalar mig själv att jag inte behöver hjälp. Och att jag är besvärlig om jag någongång kommer mig för att be om det. Men om professionella inom vården bedömer att det är behövligt för min återhämtning och mitt mående så har de nog rätt. Och jag måste gång på gång påminna mig om att jag inte är besvärlig, för det är ju faktiskt boendestödjarnas jobb att boendestödja. Att hjälpa människor som behöver hjälp. AKA jag. (Jag betalar tillochmed en liten summa för att få boendestödet. ÄNDÅ känner jag mig som världens drama queen.)

 

Så hjärnan säger att jag kröjmar. Hjärtat säger att jag kröjmar. Men själen är lättad, och tackar ödmjukast.