Ten - it's the magic number.

 
   Om det så tar 10 år brukar vara mitt motto närhelst musikglädjen tryter och musikångesten tar vid. Meaning att jag kanske inte är frisk nog nu och jag kanske inte är frisk nog om ett år eller ens två men släppa musiken (som i att sjunga, spela instrument, skriva musik, lyssna på livemusik, ha konserter etc) kommer jag aldrig fullt att klara av. Även om den inte kan vara en så stor del av min vardag just nu så är den alldeles för viktig för mig. When you're too in love to let it go" - Coldplay. Så om det så tar mig 10 år att komma tillbaka till innan det rasade för mig, så kommer jag försöka och se om det går, och försöka igen senare om det inte går, och försöka igen, och igen - tills jag är tillbaka.
   Men nu kretsar inte mitt liv kring låtskrivande, sångtekniker och gitarrsträngar. Inte ens litegrann. Jag är patient större delen av tiden. Och jag går dagarna i ända och masserar mina tinningar, sliter mitt hår och räknar.. långsamt.. till 10. Tio. Etta, nolla.. känns bekant.
   Tio. Inser att det är ca 10 år sedan jag började söka hjälp för min ständiga trötthet. Och har dragit på mig a hell of a lot since then. Still in the hamsterhjul.
   Tio. Inser att jag har 10 olika mediciner/dag.
 
 Och. Jag. Är. Så. Less. På en skala 1 till 10 så är det definitivt.. en tia.