"Jag kommer till Dig i min brustenhet". Och det är alldeles tillräckligt.
För ett antal veckor sedan släppte jag allt. Bestämde mig för att fixa klart mina julklappar till mina nära och kära efter jul, eller efter nyår om det skulle behövas. Huvudsaken är ju att de får dem. Jag lade även alla förväntningar och förhoppningar om julen och nyårsafton på hyllan, fast med inställningen att "oavsett om julbordet av någon anledning skulle bli en pizza eller om jag skulle sitta själv och se serier på tolvslaget till 2016 - oavsett hur jag spenderar dessa veckor så kommer jag vara så nöjd, så uppriktigt nöjd". Och det blev den bästa julen och det bästa nyåret på länge. Alldeles lagom och jättebra på alla sätt. Se där, ja. Så kan det gå.
Imorgon, måndag morgon, börjar dock kneget igen. Att vara heltidssjukskriven innebär just det, att vara sjuk på heltid. Det är ingen heltidsledighet eller heltidssemester. Under julledigheten, som jag bestämt unnade mig, sket jag i allt som hette sjukvård och tog mig tid att vila från min vardag (vårdcentrals-, apoteks-, sjukhus-mässigt alltså, kroppen finns ju alltid kvar vars jag än går..) men tidigt imorgon är det dags för blodprov igen och efter det följer jagande av provsvar, uppföljning av nya medicindoseringar, väntelistor och undersökningar.
Och on that note. Det finns en sak som jag tänkt på en del. Min övertygelse att Gud är sann har alltid varit stark. Min tro och relation till Gud on the other hand, not so much. Det finns perioder i mitt liv då jag inte har några svårigheter att be, då mina tankar iprincip är en konstant dialog tillsammans med Gud.. och så finns det perioder som den här, då det helt enkelt inte går. Jag förnekar inte att Gud finns - jag har bara ingenting att säga. Ingenting att berätta, ingenting att fråga. Ingenting att känna. Och så fungerar ju depression i sin helhet - man blir uttömd, likgiltig, stängd. En behöver inte alls tänka dåliga tankar jämt, men en tänker heller oftast inga bra. Man blir tom, helt enkelt.
Och när jag då ibland "tar mig i kragen" och försöker be så brukar jag alltid tacka för allt jag har; familj, vänner, mat, hushåll och livet i behåll. Och även om jag genuint är tacksam känner jag ibland att det är ihåligt, att det inte är just det jag vill be för. But nothing comes to mind. Så jag öppnar dörren lite på glänt och yttrar den enda frågan som finns hos mig. "Varför har jag hamnat här, i den här tunga vardagen med dessa konstant överlappande sjukdomar som aldrig ger sig? Finns det en mening med det? Kommer det sluta?"
Jag försöker be, och jag försöker igen, men inga ord kommer. Inte på morgon, inte på kvällen, inte på bussen, inte på promenaden. Inte under ångesten. Jag har ingenting att säga. Tomt. Och så klandrar jag mig själv för att jag inte har något att fylla mina böner med. Så jag slutar be. Glömmer bort.
Och så kom jag ihåg något en vän skrivit; "Gud är egentligen inte så intresserad av min duktighet- däremot av min brustenhet". Jag behöver inte ha något att säga Gud, men Han vill att jag kommer till Honom när jag mår skit. Jag behöver inte gråta, skrika, svära eller ens beskriva på något sätt. Jag kan komma till Honom och vara helt tyst, helt tom på känslor och helt tom på ord. "Jag kommer till Dig i min brustenhet" ber jag när inga andra ord finns. Och det är alldeles tillräckligt.
Imorgon, måndag morgon, börjar dock kneget igen. Att vara heltidssjukskriven innebär just det, att vara sjuk på heltid. Det är ingen heltidsledighet eller heltidssemester. Under julledigheten, som jag bestämt unnade mig, sket jag i allt som hette sjukvård och tog mig tid att vila från min vardag (vårdcentrals-, apoteks-, sjukhus-mässigt alltså, kroppen finns ju alltid kvar vars jag än går..) men tidigt imorgon är det dags för blodprov igen och efter det följer jagande av provsvar, uppföljning av nya medicindoseringar, väntelistor och undersökningar.
Och on that note. Det finns en sak som jag tänkt på en del. Min övertygelse att Gud är sann har alltid varit stark. Min tro och relation till Gud on the other hand, not so much. Det finns perioder i mitt liv då jag inte har några svårigheter att be, då mina tankar iprincip är en konstant dialog tillsammans med Gud.. och så finns det perioder som den här, då det helt enkelt inte går. Jag förnekar inte att Gud finns - jag har bara ingenting att säga. Ingenting att berätta, ingenting att fråga. Ingenting att känna. Och så fungerar ju depression i sin helhet - man blir uttömd, likgiltig, stängd. En behöver inte alls tänka dåliga tankar jämt, men en tänker heller oftast inga bra. Man blir tom, helt enkelt.
Och när jag då ibland "tar mig i kragen" och försöker be så brukar jag alltid tacka för allt jag har; familj, vänner, mat, hushåll och livet i behåll. Och även om jag genuint är tacksam känner jag ibland att det är ihåligt, att det inte är just det jag vill be för. But nothing comes to mind. Så jag öppnar dörren lite på glänt och yttrar den enda frågan som finns hos mig. "Varför har jag hamnat här, i den här tunga vardagen med dessa konstant överlappande sjukdomar som aldrig ger sig? Finns det en mening med det? Kommer det sluta?"
Jag försöker be, och jag försöker igen, men inga ord kommer. Inte på morgon, inte på kvällen, inte på bussen, inte på promenaden. Inte under ångesten. Jag har ingenting att säga. Tomt. Och så klandrar jag mig själv för att jag inte har något att fylla mina böner med. Så jag slutar be. Glömmer bort.
Och så kom jag ihåg något en vän skrivit; "Gud är egentligen inte så intresserad av min duktighet- däremot av min brustenhet". Jag behöver inte ha något att säga Gud, men Han vill att jag kommer till Honom när jag mår skit. Jag behöver inte gråta, skrika, svära eller ens beskriva på något sätt. Jag kan komma till Honom och vara helt tyst, helt tom på känslor och helt tom på ord. "Jag kommer till Dig i min brustenhet" ber jag när inga andra ord finns. Och det är alldeles tillräckligt.