saramariasamuelsson

Okej.

 

 

Vi försöker igen.

 

Min antidepp-medicin gör att dåliga känslor inte känns lika dåliga, men även de bra känslorna bleknar bort i samma veva. Kapar topparna och dalarna, det är så antidepressiva funkar. Och för mig har det kapats bort väldigt, väldigt mycket.

 

Och jag saknar att känna känslor. Jag behöver få känna känslor. Mina känslor.

Under hela min sjukdomsresa har faktiskt den här delen varit, och fortfarande är, den allra svåraste och värsta. Och ändå vet jag att jag har lyckats klara av allt jag varit med om nu det senaste året just tack vare att jag varit så känslo-tom. Likgiltig. På-hyfsat-bra-humör-likgiltig fast utan någon som helst koppling till hur jag egentligen känner/mår.

 

Glädje, lyckorus, sorg, ilska, nyfikenhet, motivation, inspiration, förvåning, kär-känslor, ledsamhet.. Empati. Allt det där är som bortblåst. Jag saknar att storgrina, jag saknar att längta, jag saknar att bli överväldigad av hur mycket jag tycker om och/eller älskar vissa människor. But no.. nothing. Jag saknar att kroppsligen reagera med en känsla innan logik och reson hunnit påverka hjärnan. För mina känslor har ju alltid varit en så stor del av mig. Och nu känner jag näst intill inga känslor alls.

 

Har pratat mycket med en av de bästa om känslor och hur man kan våga känna känslorna och våga och/eller komma ihåg att uttrycka dem om man är van att hålla dem inne. Kanske är det inte 100% medicinen som är boven? Har du tänkt på det, Sara? (<- Har faktiskt inte kommit såhär långt i tankeprocessen tidigare. Det slog mig precis nu. Hm, otippat.)

 

To be continued.. måste smälta detta och observera mig själv ett tag. Kanske ta mina egna råd.