Kvällstankar.

Ibland önskar jag att livet vore lätt. Det gör jag ganska ofta. Visst skulle allting vara så enkelt då? Och egentligen har jag ett ganska lättlevt liv och egentligen är det ganska mycket som rullar på i min vardag. Om man ser på det stora hela iallafall, och om man ser på hur illa det skulle ha kunnat vara, eller hur illa det kanske har vart vissa perioder och hur bra man egentligen har det i jämförelse.
.
Nu är jag i en svår period. Och nej, jag vet mycket väl hur man egentligen inte bör skriva om sånt här i bloggen, för det ska man hålla för sig själv och isåfall prata med folk öga mot öga. Och det gör jag. Men jag skriver här också. Oavsett om man bör eller inte. Det är sökningar nu. Det är jobb. Det är boende. Det är sådant man lämnat hemma i Piteå, det känns som att man ofrivilligt lämnar folk bakom sig och det känns som att man hela tiden är på väg bortåt. Det känns som att man hela tiden trampar på bananskal efter bananskal utan att få fäste. Och man är så evinnerligt vilse. Fastän man inte vill annat på hela jorden än att vara kvar här i Aspen. Kaos.
.
På ett sätt är jag glad att jag har det körigt just nu. Och jag kommer inte säga att jag vet att min svåra period inte är så svår trots allt, eftersom allas svåra perioder ser så olika ut. Någon annan kanske skulle ha klarat min situation galant, medan jag skulle klarat av det någon annan finner jobbigt. Men som jag sa är jag glad att jag har det svårt, på den här nivån. Det betyder att jag reagerar, söker lösningar, prioriterar. Att jag ständigt är under uppbyggnad. Att det kommer bli bättre. Och att jag växer.
.
Godnatt. (skriver nog det senare för att intala mig själv, förmodligen)