Här går vi djupt ner i koppen av själen
Hej. Jag heter Sara och har precis haft ett högljutt och snorigt gråtkalas över hur mycket jag älskar te. Och det värsta är att det är helt rimligt. Detta är inget jag "hormonellt och spontant" insåg nu och oväntat blev överrumplad av känslor – min kärlek och tacksamhet till en kopp te bär jag med0 mig varje dag, hela tiden. Ofta skämtar jag bort denna starka känsla, men då och då blir det lite för sant och så rinner bägaren över. Och ikväll kunde jag inte hålla muren uppe.
Att jag har ett ovanligt stort behov av te vet alla mina vänner, och de flesta bekanta också. Jag dricker te till frukost, lunch, middag och kvällsmat. Är jag glad gör jag en kopp te för att matcha mitt humör och lyxa till det. Är jag ledsen gör jag en kopp te för att muntra upp mig själv och tänka på annat. Är jag jätteupptagen har jag en kopp te i handen som antistress-metod. Är jag uttråkad – te. Simple.
Och många vänner och bekanta frågar mig ”du som dricker så mycket te, du borde väl ha provat alla sorter som finns?”. Nope. Jag dricker samma te som när jag var liten. För det är det bästa. Provar ibland annat, visst, men usch och nej, earl gray/citrus är det bästa. Så min förtjusning av te ligger inte i alla olika smak-möjligheter utan är mycket mer sentimental än så, och det visste jag ju redan.
You see, precis som de flestas liv har mitt förändrats väldigt mycket och väldigt ofta. Jag har sen barndomen upplevt alla slags sociala konstellationer, varit poppis, varit en outcast och varit i något slags ingenmansland däremellan. Jag har flyttat med min familj från mitt barndomshem vid 15 års ålder och har flyttat runt ca 10 gånger sen dess. Jag har ändrat utseende och stil så otroligt många gånger och huserat hos varje utseendemässiga stereotyp som finns. Ändrat intressen, som man gör. Åkt sju tusen känslomässiga bergochdalbanor, som man gör. Utvecklats som människa både fram och tillbaka, som man gör. Känt mig oerhört trygg och oerhört otrygg. Varit rädd, varit säker. Brutit ihop för tusende gången, ställt mig upp igen för tusende gången. Tillochmed min tro på Gud har varierat och förändrats så många gånger.
Så när jag nu förändrats så otroligt mycket, vad hos mig idag är detsamma som hos 6åriga jag i mitt barndomshem i tullnäs? Vad hos mig idag har ständigt varit detsamma från barndomshemmet i tullnäs genom helvetet på högstadiet, genom paradiset på gymnasiet, genom återfödseln på dalkarlså, genom utbrändheten och självrannsakan? När jag inte ens känner att det var samma Sara som gick igenom alla dessa respektive stadier, fanns det ändå något som var oföränderligt.
Tekoppen. Den är det enda som haft en stadig plats genom allt. När allt annat förändrats har jag alltid haft en tekopp med mig. Så det kanske inte är så konstigt att jag känner att jag kan landa och samla mig, alla mina Saror, så länge jag har en tekopp i handen. Och det kanske inte är så konstigt att jag väljer ”den tråkigaste tesmaken av alla när det finns så många mer spännande smaker", för att det är just den smaken som följer min röda tråd och som får mig att känna mig lugn och aligned med alla mina Saror, som alla upplevt så många olika saker. Som att jag, när jag har en tekopp i handen, för en stund faktiskt är en enda Sara. En hel Sara.
Förstår du vad jag menar? Makear det nån slags sense?
Och så fort jag dricker earl gray med socker på bit så är jag 6 år gammal igen och tillbaka vid furumatbordet i barndomshemmet i tullnäs - vilket typ är drömmen såatteee
Så. Slut på filosoferande. 👍🏻