Lover of life, singer of songs.
Ett litet inlägg såhär i nattetimmar.
Jag tycker fortfarande att det är skitjobbigt att sjunga. Skitkul, fantastiskt och seriöst det bästa jag vet - men fortfarande skitjobbigt. Och det är väl för att jag fortfarande sörjer den mörka tiden som varit, som min psykolog påpekade, och för att jag fortfarande är sjuk på de sätten som påverkar det området, fysiskt och psykiskt, och det gör ju såklart att det blir plågsamt.
Men jag har så himla många människor runt omkring mig som peppar mig och om och om och om igen frågar när jag ska spela och sjunga nästa gång och säger att de längtar tills dess. Folk som inte har en aning om min situation och mitt "Det är komplicerat.."-förhållande med musiken - så de peppar mig ju inte för att vara snälla och av pity. De vill genuint höra. Dessutom får jag himla mycket pepp av människor i min närhet som vet precis hur läget ligger och jag vet ju att de inte heller säger det de säger för att vara snälla. Jag är så tacksam för all uppmuntring jag får, shit pommes.
Och att repa Queen-låtar med en annan Queen-fantast är en himla fin återhämtning.
Även om det skulle ta tio år.