Frustration. Insikt. Nytt fokus.
Jag skriver en rad.
Raderar den.
Påbörjar en ny.
Raderar den också.
Räknar till tio, försöker tvinga undan frustrationen och undrar hur en människa kan ha så många ord inom sig som vill ut men samtidigt inte kunna formulera sig överhuvudtaget.
Det finns mycket sorg hos mig fortfarande. Ledsamhet, visst. Ilska, ibland. Men sorgen är störst. Sorgen är regelbunden. Jag tänker ofta tillbaka på alla texter jag skrivit, och sörjer att jag inte kan skriva på samma sätt längre. Inte lika lätt, inte lika "bra". Det känns som att det finns så mycket som kanske fortfarande ligger och pyr men att jag tappat nyckeln till att släppa ut orden. Och det gnager inombords.
Jag tänker ofta på alla (helt allvarligt ->) hundratals låttexter som jag inte gjort något av, alla känslor jag hällt ur mig som runnit ut i sanden. Alla berättelser jag inte avslutat, karaktärer jag inte låtit blomma ut. Och försiktigt tänker jag ibland på alla låtar och texter jag skrivit, men som jag glömt. Tappat bort. Lämnat någonstans och inte hittat igen. Mycket försiktigt, så jag inte triggar ångesten.
Nej, jag skriver inte som jag en gång gjort. Inte lika mycket, inte lika ofta, inte lika målande. Men istället för att sörja min kreativa hämning nu börjar jag uppskatta hur skicklig jag var då. Shit pommes i hela förbenade världen, vad jag har skrivit bra texter i mitt liv. Jag har skrivit låttexter när jag var 13 år som jag idag undrar hur sjutton jag lyckades skriva, för att jag fortfarande tycker att de är så bra och rörande.
Och jag tänker vila i det, om så bara för ett tag. Sorgen att inte kunna förmedla det jag vill gör sig alltför ofta påmind, men jag försöker påminna mig själv om vad jag faktiskt har skapat i mina dagar - och inte vad jag förlorat.