Utmaningar
(JAG ÄR SÅ TAGGAD, jag vill prova det här nya sååå mycket och jag behöver samla lite kraft)
Jag har spenderat de senaste 10 åren framför youtube. Jag vet, helt sjukt att det hunnit bli hela 10 år! De kanaler jag först följde var musiker, singersongwriters, amatörer som proffs - och ända sedan dess har jag spelat in mig själv när jag spelar och sjunger mina egna låtar. Ända sedan min första mobiltelefon med videoinspelning. Och utan att överdriva har jag sedan 14 års ålder samlat på mig mellan 70 och 100 låtar inspelade. Dessa videor kom dock aldrig längre än en hårddisk, av samma anledning som varför jag inte hoppat av iver inför varje möjlighet att spela upp mina egna låtar för publik - rädsla.
När jag började Estet på gymnasiet bestämde jag mig för att iallafall jobba bort rädslan för att låta folk höra mina låtar live, för ett oinspelat liveframträdande kan (om man har tur) glömmas bort om det går fel. En inspelning finns kvar. Och en inspelning på internet finns kvar för alltid - och man vet aldrig riktigt vem som ser den. Åter igen - driven av rädsla. Rädsla för att göra bort mig. Rädsla för att misslyckas.
Så alla dessa år har jag suttit på mitt rum, och tittat på alla dessa människor, på exempelvis youtube, som gör det jag vill göra. Det jag önskar att jag hade mod till. Att dela min musik, mina upplevelser och mina tankar. Och allt eftersom åren har gått har youtube vuxit som plattform och jag vuxit med den, och fler och fler former av berättande och sätt att förmedla har dykt upp - och ända sedan det började har jag känt att "det där vill jag ju göra". "Det där vill jag lära mig".
Det jag även kan påpeka är att jag absolut inte är en go-getter. Jag är en found-something-that-I-want-to-do, build-up-courage-for-nine-years (like Ross), and-then-BAM-SHE'S-GOING-TO-GET-IT-er.
Och sen har vi ju det där med kunskap. Jag kan ingenting om det här, har aldrig varit bra på sånt här, och andra är ju så uppenbart sjuuuukt mycket bättre på det här än vad jag är.. så då kan jag ju inte lära mig. Det är väl så det funkar? Eller?
Så nej, jag har inte kunskapen. Jag har verkligen inte modet än. Men jag har idéer. Och det är väl trots allt där jag måste börja. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att jag hellre låter det-jag-vill-göra AKA Schrödingers katt ligga kvar där i sin låda. För då kan den fortfarande vara vid liv. Om jag inte försöker kan det fortfarande funka. Logiken i det, alltså.
En vän sa någonting till mig för några månader sen, något som jag inte tänkt på tidigare men som jag kunde hålla med om till hundra procent. "Du ser ju potential i allt".
Så varför inte i mig själv?
Klippet som sådde ett frö för drygt 10 år sen <3