saramariasamuelsson

I varje samtal du har med mig just nu - snälla, ha överseende.

 

Kanske upplever du att jag lyssnar på vad du har att säga, men kontrar med något om mig själv. Blir det en tystnad berättar jag något om mig själv. Förmodlingen frågar jag "har jag berättat att jag ska till England?" för att sedan fortsätta berätta om vad jag ska göra där och hur mycket jag längtar. Säkert är det också fakta du redan vet om. Det skulle inte förvåna mig om jag maler på med ett antal "har jag berättat om..?" som du redan hört.

 

När du berättar om ditt lyssnar jag mer än gärna. Jag vill veta precis allt om hur du mår, dina tankar kring ditt mående, vad du gör för tillfället och hur det går, vad du ska göra till hösten och hur det känns och vad du längtar till, är less på, funderar över eller skrattar åt. Men jag är så - kass - på - att - ställa - följdfrågor! Eller frågor i allmänhet.

 

Varför? Jo, min hjärna sträcker sig inte längre än vad näsan räcker. Min hjärna kan just nu lagra bara den närmsta informationen, vilket innefattar jag, mig själv och ett antal onödiga fakta. Och ska jag föra ett samtal utanför det, då finns det ingen information att hämta i min hjärna.

 

Frågor som skulle kunna komma upp (sådant jag egentligen vill veta):
Hur går det med flytten?
Ser du fram emot din resa?
Hur gick tentan?

Löste det sig med det där problemet du hade?
Hur går det att nå ditt mål som du berättade om?
Hur har det gått med ditt sommarjobb?
Hur går det på jobbet/plugget?
Har du sett någon ny tvserie?
Den där tvserien du börjat se, vad tycker du om den?

Hur gick arbetsintervjun?

Hur var det att träffa familjen i söndags?

Hur går det med din skadade axel?

 

Frågor som istället kommer upp:
Visst har jag sagt att jag ska till england igen?

Visste ni att alligatorer börjar bröla när de hör tonen Bb?

 

 

Om någon annan kommer på samtalsämne efter samtalsämne har jag oftast inga problem att haka på, men ska jag själv komma med något - då tar det stopp. Error. Tomt. Blä.