Restart my heart
Det är kvällar som denna som jag märker att jag tagit ett eller två steg för långt. Eller snarare, ett eller två steg bakåt - i min egna återhämtningsutveckling. I en lång period nu på senaste har jag fallit tillbaka till gamla spår, att alltid hålla mig sysselsatt för att 1. jag intalar mig att jag ligger efter på något sätt och måste komma ikapp (???), 2. för att mitt motto tydligen är "är jag ledig kan jag ju lika gärna boka in mig på allt, alla dagar", och 3. för att jag egentligen ju tycker om att göra saker, träffa folk, etc. Som jag redan beskrivit. Fast jag egentligen borde vila. Som jag redan beskrivit.
Att jag sitter i denna sits grundar sig mycket i att jag fortfarande inte för 5 öre tror på att jag sitter här. Nej, jag ÄR inte överambitiös, jag ÄR lat. Jag gör ju inte lika mycket som alla andra, så jag ligger ju efter, så jag måste ju lägga in en extra växel. Jag borde ju alltid göra mer. Fast i själva verket gör jag ju uppenbarligen mer än jag tror.
Och denna kväll är ett bevis på det.
Jag är så, så, så uttråkad (läs: uppe i varv). Hör av mig till alla jag känner - för kanske kan någon hitta på något med mig. Jag borde ta vara på denna kväll utan planer, bädda ner mig i soffan med godis och se en film själv - men istället så duschar jag, sminkar mig och gör mig redo för planer, IFALL att jag skulle få med mig någon. På något. Vad som helst. På - en - torsdag.
-.-
Att jobba med sin utbrändhet och de bakomliggande orsakerna är en ständig ansträngning, och tappar man fokuset på sitt mål, om så bara för någon vecka eller två, så slinker man lätt tillbaka i de rackarns spåren igen - utan att man själv inser det. Men då tar man ett stort kliv tillbaka, tar några djupa andetag - och startar om systemet. Tillslut måste det gå!