London calling.. again.
Det är ganska intressant, det där med att "växa upp". Och samtidigt inse att man är samma människa som man var när man var liten.
Jag har skrivit om detta flera gånger, men det slår mig återigen nu ikväll. När jag var 11 var min högsta dröm att 1. Sjunga. 2. Bo i England. 3. Vara inredningsarkitekt. 4. Skriva en bok. Samma drömmar som nu. 13 år senare. Bonus på det: Mina idoler inom musiken var Queen och Paul Simon och jag spenderade alldeles för mycket tid på allt som har med Disney att göra. Precis som nu. Fast tack och lov har jag vuxit upp på typ alla andra plan. Att bli mer medveten och att utvecklas till det bättre. Eller ja.. jag jobbar iallafalll ständigt på det.
Jag vette sjutton vad det egentligen är som är så speciellt med England, men sen jag var 11 år och var där för första gången, så har denna plats alltid varit dit jag rymmer i mina tankar. På frågan "Om jag fick vara varsomhelst" så har mitt svar varit "på ett cafe i England" - utan avbrott i 13 år. Jag har varit i England 5 gånger och ändå rinner tårarna nu i skrivande stund för att jag bara vill tillbaka. Och tårarna rinner nte av ledsamhet, utan av en sån stark längtan. Och jag blir på riktigt så oerhört förvånad över att jag fortfarande reagerar såhär v a r j e g å n g jag tänker på det. Jag tänker på Brexit och går igenom alla lösningar jag bara kan komma på.
Är det dit jag ska ändå?