Aldrig less på att leva - bara less på att leva såhär.
När jag ser mig i spegeln ser jag inte mig själv. Jag måste vara ärlig och säga, att det enda jag ser är ett skal. Ett utmattat, nergånget, urvridet, ekande tomt skal. Visst, det ser kanske inte de andra. De ser troligtvis en tröttare variant av Sara, och det är inte o-korrekt det heller. Och visst, den jag är idag har jag varit under en skrämmande lång tid, men det är ju inte jag. Och jag undrar - när var jag senast jag?