saramariasamuelsson

Idag är jag så himla, himla lycklig. Lika trött, nere och fysiskt och mentalt utmattad och "osugen på livet" som jag brukar vara och den vardagliga ångestnivån kryper sig långsamt tillbaka efter helgens bravader.

 

Men det är just precis det. I helgen var jag (i stort sett) utan ångest, och att spela musik och öva min låt inför lördagens vigsel med mina goda vänner och medmusiker var ingen börda och ingenting som rev och skar inombords - som det gjort de senaste åren. Jag fick ingen panikattack och jag började inte grina. Jag kände mig inte malplacerad och även om jag på de två repen kände att jag gjorde långt ifrån mitt bästa ifrån mig så var jag inte nervös inför framträdandet.

 

Kanske, mest troligt, hade det att göra med att de två som skulle ingå äktenskap denna lördag var två av mina käraste, käraste vänner och jag fylldes av en sån otrolig värme av att få ta del av deras dag, och att få visa min kärlek, uppskattning och stora lyckönskning till dem genom sång.

I skrivande stund känner jag hur tårarna inte är långt bort. Det känns som att tårarna kommer på grund av trötthet, för det är exakt så mina känslor säger - min kropps känslor och mitt kroppsliga mående. Även om jag nu i skrivande stund mår riktigt piss - med denna ständiga och eländiga utmattning, denna ångest och denna känsla av att mitt mål är så enormt långt bort - så mår jag så himla gott ändå. Min kropp och mitt mentala mår inte bra, men själen är så fruktansvärt tacksam. 

 

Tacksam för Anna och Gabriel - vänner för livet.
Tacksam för vännerna jag fick träffa igår, vi som alla just nu bor så långt bort ifrån varandra, men som för en dag aldrig hade bott någon annanstans än tillsammans.
Och jag är så incredibly tacksam för de 3 minuter då jag sjöng i kyrkan.. och fullständigt älskade det. Precis som jag egentligen aldrig slutat göra.