Börjar om från där det började
Att vara drabbad av ångest är för mig en daglig kamp. Den gnager, den gör mig paranoid, den gör mig återhållssam, försiktig och trött som bara den. Men allra mest gör den fruktansvärt fysiskt ont, vilket jag aldrig riktigt tycks vänja mig vid. Varje dag blir jag så förvånad, fastän jag borde ha lärt mig, över att det fysiskt faktiskt känns som ett svart, geggigt och samtidigt knivskarps och strävt, bubblande monster som bor i min bröstkorg. Jag blir lika förvånad varje dag.
Det jag kan göra på en daglig basis för att hålla ångesten borta är att hålla mig sysselsatt med saker som gör mig lugn. Inte som jag nödvändigtvis tycker är kul eller gör mig peppad, utan enbart sådant som gör mig lugn. För även om att bli peppad eller taggad inför någonting är en positiv stressreaktion, så är det än dock en stressreaktion - och för mig blir alla stressreaktioner, positiva som negativa, till just negativa stressreaktioner. Och det suger ju.
Och det som suger ännu mer är att måsta jaga dessa tranquilizers, dessa lugna zoner. Man hittar något som av någon anledning lindrar ångesten bra så man vänder sig dit när helst det börjar brännas. Men tillslut blir man immun och denna lugna zonen gör en inte längre lugn. Kanske börjar denna lugna zonen trigga mer ångest än man hade innan. Konstigt nog. Så man hittar något annat som av någon anledning gör en lugn och vänder sig dit. Efter en månad slutar detta område, denna hobby, denna musiken, vad den än kan vara, att hjälpa. Och även denna lugna zonen börjar att trigga mer ångest än man hade innan. Så man provar nästa. And on and on it goes.
Så vad gör man? Byter hobby varannan vecka för att det man brann så mycket för förra veckan gör att man börjar grina av fasa nästa vecka? Det är it riktigt hållbart, om du frågar mig.
Så nu när jag litegrann har typ kanske börjat fått slut på lugna zoner så tänkte jag ta mig an den stora igen. The big guy. The Hulk. Min fina, lilla Gs Mini. Där ångesten först började, och därifrån det gick käpprätt nerförs. Tänker liksom why not. Something's gotta give, amaright?
Det jag kan göra på en daglig basis för att hålla ångesten borta är att hålla mig sysselsatt med saker som gör mig lugn. Inte som jag nödvändigtvis tycker är kul eller gör mig peppad, utan enbart sådant som gör mig lugn. För även om att bli peppad eller taggad inför någonting är en positiv stressreaktion, så är det än dock en stressreaktion - och för mig blir alla stressreaktioner, positiva som negativa, till just negativa stressreaktioner. Och det suger ju.
Och det som suger ännu mer är att måsta jaga dessa tranquilizers, dessa lugna zoner. Man hittar något som av någon anledning lindrar ångesten bra så man vänder sig dit när helst det börjar brännas. Men tillslut blir man immun och denna lugna zonen gör en inte längre lugn. Kanske börjar denna lugna zonen trigga mer ångest än man hade innan. Konstigt nog. Så man hittar något annat som av någon anledning gör en lugn och vänder sig dit. Efter en månad slutar detta område, denna hobby, denna musiken, vad den än kan vara, att hjälpa. Och även denna lugna zonen börjar att trigga mer ångest än man hade innan. Så man provar nästa. And on and on it goes.
Så vad gör man? Byter hobby varannan vecka för att det man brann så mycket för förra veckan gör att man börjar grina av fasa nästa vecka? Det är it riktigt hållbart, om du frågar mig.
Så nu när jag litegrann har typ kanske börjat fått slut på lugna zoner så tänkte jag ta mig an den stora igen. The big guy. The Hulk. Min fina, lilla Gs Mini. Där ångesten först började, och därifrån det gick käpprätt nerförs. Tänker liksom why not. Something's gotta give, amaright?