saramariasamuelsson

Fortsätter drömma stressdrömmar som kretsar kring musiken och hur jag inte hör hemma där. Nya replokaler varje gång och varje gång nya hopkoks-konstellationer av alla musiker jag känner; dallasmusiker, gymnasiemusiker, umeåmusiker, piteåmusiker, lärare jag haft, musiker jag känner och ser upp till, och musiker jag inte känner men lyssnar på och inspireras av och ser hemskt mycket upp till - alla tittar snett, himlar med ögonen och suckar åt mina desperata försök att göra bra ifrån mig på repet/lektionen/jammet/konserten. Jag försöker så hårt men allt jag gör är att spela och sjunga fel, gå till fel lektionssal, komma sent till konserten, få blackouts och låtskrivartorka etc. Även de personerna jag känner som gett mig så mycket bra feedback och peppat mig massvis i det verkliga livet, även de pratar bakom ryggen i drömmarna och önskar att jag bara kunde hitta min plats nångång, någon annanstans än här, så de bara kunde få slippa den svagaste länken som håller dem tillbaka och går dem på nerverna.

Usch.

Jag vet att verkligheten inte ser ut såhär, men när man i ca 10 år gjort det till en vana att godta att det här egentligen inte är eller kommer bli en plats för en, att man aldrig kommer kunna nå det man vill, att "man minsann inte ska gå omkring och tro att.." - då är det äckligt svårt att bryta tankemönstrena och äckligt lätt att falla in i dem igen.

 

Kanske är det tid att ta det läskiga steget över tröskeln in till Burmans igen.