Våga vila
Ibland kan det krävas att någon annan konstaterar det man länge misstänkt, men inte fullt velat tro på, för att man på riktigt ska förstå det.
Ett leende, en kram och ett "Sara, det här är tvångstankar" är ett exempel på en sådan stund.
En lugn blick, en tystnad och ett "Du har gått in i väggen" kom idag.
Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är för alla människor jag har runtomkring mig, alla som vill hjälpa till (jag jobbar fortfarande på att låta dem göra det), och alla som förstår och stöttar. Det finns inte ord nog att beskriva hur tacksam jag verkligen är för Kärnhuset och vilken fristad det varit för mig. Och jag är fruktansvärt tacksam för att jag själv äntligen börjat ta detta på allvar, efter alla dessa år. Jag har sållat ur schemat rejält, jobbat enormt mycket med min stress, mentalt och fysiskt, och jag är stolt över hur långt jag ändå kommit. Och än har jag lite mer att ge på vilo-fronten, som väggen så tydligt visat. Jag ska våga vila lite till. Våga andas lite till. Våga stanna upp en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Så många gånger som det krävs för mig att utom- och inombords må bra.