saramariasamuelsson

För första gången på länge kan jag faktiskt höra tystnaden. Jag kan ligga i en tyst lägenhet och stirra upp i taket och faktiskt lägga märke till hur det ser ut. Jag kan höra tickandet från väggklockan utan att känna att det bara är ett oljud som stör. Jag kan vara lugn och faktiskt också känna mig lugn. Jag kan faktiskt inte komma ihåg senast som min hjärna kunde vara såhär stilla - inte på högvarv med alla högljudda och snurrande tankar och inte heller "utloggad" med autopiloten på - bara stilla och totalt närvarande.

 

Jag har jobbat på det här länge och det har varit en enorm kamp och det har tagit mycket tålamod att inse att kroppens tempo inte alltid går hand i hand med det inre tempot. De påverkar varandra, absolut, men de är inte samma sak. Genom mitt liv har ordet "lat" alltid varit något jag påmint mig själv om. Jag har nog varit mer fysiskt aktiv än vad jag själv tror men kroppsligen har jag alltid varit bekväm och en kväll i soffan framför en film gick före en löpträning 10 av 10 gånger. Så nej, mitt kroppsliga tempo har inte varit det högsta. Och det tempot tog jag alltid för att vara det enda tempot.

 

Inuti är jag en duracellkanin och jag hinner inte alltid med i mina egna svängar. Avbryter mina egna tankar för att nya tankar hela tiden pumpas in. Hjärnkontoret stannar a - l - d - r - i - g. Jag kan inte lämna tankarna till imorgon även om det råkar vara sängdags och jag ligger i sängen under täcket och försöker mitt bästa för att koppla bort och räkna får. För det finns helt enkelt ingen offswitch. Ingen handbroms. Ingen.. quickfix. Den inre stressen, den där duracellkaninen, är en motor som hela tiden går. Och det spelar ingen roll om du sitter i en varm och bubblande jacuzzi och är absolut kravfri, ansvarsfri, läxfri, arbetsfri, sysslofri hela denna vecka - du sitter egentligen inte i den varma och bubblande jacuzzin utan du rabblar allt du gjorde fel med förra veckan och allt du måste få gjort nästa vecka.

 

Även fast jag har långt kvar har jag kommit en bra bit på vägen. Och om man (som i mitt fall) byggt upp stress och utmattning under 10 år and counting och äntligen börjat jobba på det och äntligen börjar se resultat, så kan det innebära en del uppoffringar för att behålla lugnet. Har man byggt upp detta under en lång tid går det inte över på en natt, eller en vecka eller en månad. Och det krävs tålamod, en positiv inställning (och is i magen om den svackar) och tyvärr även en hel del uppoffringar.