Måste alltid vara steget före
Väntar på att den rykande tekoppen ska svalna. Veckoplaneringen ligger framför mig och jag har det avsiktligt tyst i lägenheten för att låta hjärnan vila från alla olika slags intryck. Utbrändheten gör sig påmind som efter varje gång vardagen blivit lite för intensiv och därför fokuserar jag, trots veckolistan med punkter att checka av, på att ta en sak i taget. Inte "om jag äter lunch på 30 minuter skulle jag kunna ta en promenad in till stan om si och så många minuter" och inte heller "om jag struntar i att göra den där saken idag och gör den imorgon istället". Inget sånt. Bara lunch. Nu äter jag lunch och ingenting annat finns tills dess att jag känner mig färdig med det.