Ur Arkivet (aka sånt jag inte publicerat): Skrivet den 6 maj kl 15.00
Vaknade vid 3 inatt. Och 4. Och 6. Och 9. Har legat kvar tills nu.
Krälar på alla fyra ut ur sängen, med täcket fortfarande över mig som en sköld. Orkar inte dagen. Orkar inte vardagen. I en fortfarande släckt lägenhet går jag långsamt till köket och vattenkokaren. Fyller på. Startar. Det puttrande ljudet tröstar lite, för jag vet vad som kommer efter. En stor, varm kopp lugn. Eller iallafall det närmsta ett lugn jag kan komma just nu.
Krälar på alla fyra ut ur sängen, med täcket fortfarande över mig som en sköld. Orkar inte dagen. Orkar inte vardagen. I en fortfarande släckt lägenhet går jag långsamt till köket och vattenkokaren. Fyller på. Startar. Det puttrande ljudet tröstar lite, för jag vet vad som kommer efter. En stor, varm kopp lugn. Eller iallafall det närmsta ett lugn jag kan komma just nu.
Precis som miljontals gånger förut önskar jag att jag kunde stanna tiden. Stanna tiden nu, få strunta i allt, sova och inte göra någonting alls i någon vecka - och sedan, när jag är redo, starta tiden igen vid den tidpunkt då jag stannade den.
Ifall jag skulle få ett godkännande av sjukpenning under ett år för att ha någon inkomst under sjukskrivningen - det skulle ju verkligen vara ett lifehack. Ett livsfusk av något slag. Too good to be true. Är det alltså så det känns när något bra händer, när man får en liten kompensation för mödan - ska det då kännas förbjudet, som att jag gör någonting jag egentligen inte får, som att jag.. ja, fuskar?
Slår till reträtt och bygger ett tryggt bo i soffan med mitt stora, fluffiga täcke som omger hela mig, förutom ett litet titthål för ansiktet. Häller upp en till varm kopp lugn och blundar.
Snart så. Inte idag, verkligen inte idag.. men snart.
Slår till reträtt och bygger ett tryggt bo i soffan med mitt stora, fluffiga täcke som omger hela mig, förutom ett litet titthål för ansiktet. Häller upp en till varm kopp lugn och blundar.
Snart så. Inte idag, verkligen inte idag.. men snart.