Ibland bli det som så.
Det där tjutet i öronen. Det där susande tjutet i öronen. Eller det tjutande suset, något av det. Jag känner så väl igen det, och jag vet precis vad som kommer efter. Panikattacken. Först det susande tjutet, sedan yrseln, illamåendet, overklighetskänslan, tunnelseendet och avslutningsvis den långa hyperventilationen i kombination med en hulkande gråtstund. Fast det är egentligen inte en avslutning, utan bara början. Det är där det tar fart, eskalerar, löper amok. Och allting börjar rasa.
Jag tar itu med vardagen imorgon, om det finns ork. Annars får det vänta tills jag är redo.